Intervjuer Archives

Intervju: Hummin (DJ-Silence.com, 2003)

Hummin – Intervju
Först publicerad 2003 på dj-silence.com
Text och intervju: Pontus Gustavsson

Nyligen släppte Linus Särnhult, mer känd under artistnamnet Hummin, en femtonspårs netplay på Streetzone. Med gäster som Mufakka och Blizzak lockade han till över 22 000 nerladdningar redan första veckan. Men vem är Hummin? Vad har han gjort tidigare? Vad har han för framtidsplaner? Det undrade jag också så jag tog mitt pick och pack och åkte till småstaden Alingsås en solig söndag för att hälsa på Hummin i hans studio och ta reda på ett och annat.

Du kan väl börja att presentera dig själv och berätta lite om din musikaliska bakgrund?

Javisst, jag heter Linus Särnhult och är 23 år. Intresset för musik anammade jag ganska sent. Det var inte förens i slutet av mellanstadiet som jag började lyssna på hiphop. En kompis till mig hade ett band med Kriss Kross och Grand Puba som jag lyssnade mycket på. Mina första skivor fick jag först under högstadietiden i samband med att jag fick min första CD-spelare. Då var det två skivor, en med Coolio och en Snoop Dogg som jag lyssnade sjukt mycket på. Mitt första halvseriösa musikprojekt startade jag med en kompis DJ MeekeL 1997. Han hade en sampler som endast klarade 22khz samplingar så jag spelade in accpellas på band. Sedan mixade han på känsla och spelade in mixen på ett andra band. Men det var inte för ens mot slutet av 1997 som jag och två kompisar spelade in en låt som faktiskt cirkulerade på kassett i stan och fick någon form av uppskattning. Allting vi gjorde på den tiden lät väldigt garage. Jag ville fortsätta att göra mer musik med de kompisarna men tyvärr ebbade projektet ut i sanden och las ner 1998. Senare stötte jag ihop med medlemmarna från S.O.L.A.R System, Sammy, Omid, Robin, och Ali. Där våra första bokstäver i förnamnen fick utgöra vårat gruppnamn. Vi fick tidigt en del spelningar kring Alingsås-området och vi gjorde en del låtar trots att det saknades sammanhållning i gruppen. Senare lades projektet ner av en massa personliga skäl. Jag gick över till min engelska musik kring årsskiftet 2000/2001. Jag försökte få igång en del folk men alla var så krångliga och passiva så jag satte igång och började göra låtar själv istället. Jag fick kontakt med DJ Tobiah en producent som främst höll på med elektromusik och han hjälpte mig att sätta ihop låten ”Still Standing” som jag släppte på Svendettas forum där jag fick ett tiotal positiva kommentarer och jag kände mig riktigt stolt. Sedan efter det slängde jag ihop några låtar till som jag lade upp på min egna nystartade hemsida hummin.nu och den fick snabbt en nyhet på hiphop.se och streetzone.com och jag var alldeles överlycklig och jag hade ett eget litet releaseparty för mig själv.

Vad kommer ditt artistnamn Hummin ifrån?

Oh, shit. Det är ganska komplicerat men det kommer från början av Humminbird efter att ha eskalerat från mina gamla smeknamn. Jag har tidigare blivit kallad för, lippi, pippi och en massa andra skumma smeknamn. Jag döpte mig till Humminbird med klippte snabbt bort birddelen då det är engelsk slang för tjej och namnet lät allmänt feminint.

Vad hände med din förra grupp Solar System?

Det som egentligen hände var att vi inom gruppen hade delade åsikter. Jag och Omid ville göra musik åt det engelska och kanske lite djupare hållet medan de andra ville göra mer svensk- och liveorienterad musik. De tre anmälde sig till Göteborgstalangen under namnet Solar System utan att säga ett ord till mig eller Omid vilket kändes rätt sketet. Därefter gjorde jag låten ”Still Standing” för att klargöra att jag fortfarande stod på benen och inte tänkte ge upp min musikkarriär. Vi blev sams men efter det fortsatte de på eget spår. Solar System har förövrigt släppt en ny EP tillsammans med producenten Mango och jag önskar de alla väl men jag kommer nog inte att arbeta så mycket mer med dem.

Cypherhardware är ett löst sammansatt kollektiv bestående av svenska rappare och producenter. Kollektivet utgörs av Hummin, Aegiz, Blizzak, Sci-Fi, Mufakka, Zealot, Cade, Filthy, Senn, Control, Destruktor, Freqwenze, Dragonslaya, Shamrock, Furnace och Tamal. Du är alltså medlem i gänget men hur kom du i kontakt med Cypherhardware från allra första början?

Det är ju egentligen bara ett kompisgäng där alla mer eller mindre känner varandra eller är sammankopplade genom musikintresset. Första gången jag kom i kontakt med dem var när jag först upptäckte Aegiz på Svendetta där jag läste en intervju och tyckte att hans låtar var helt makalösa och jag började analysera hans låtar och bestämde mig för att så här duktig ville jag bli. Men det var egentligen först i samband med en Fatmilk-kväll under sommaren 2002 där jag kom i kontakt med Blizzak som helt plötsligt skrek mitt namn över hela stället. Efter den kvällen började vi umgås och freestylade, körde open mic och lirade in sessions tillsammans på förfesterna. Vi kom bra överens och han tyckte jag skulle gå med i Cypherhardware gänget. Så jag frågade ”chefen” i gänget nämligen Aegiz och han godkände mig som medlem. Sen jobbade jag i Stockholm från och till och då lärde jag känna Aegiz och Sci-Fi och resten av grabbarna.

Nu har vi pratat mycket om din tidiga karriär. Nu tänkte jag vi skulle prata om dagsläget och vad du sysslar med nu. Du har nyligen släppt en netplay på Streetzone som heter ”Child of the Storm” och den har blivit mottagen väldigt positivt. Kan du berätta om det arbetet?

Jag började arbeta på den redan i november 2002 när jag var i Göteborg och spelade in lite låtar med Rusty James i hans studio i samband med att Aegiz och Rusty skulle släppa sin skiva som tyvärr verkar bli deras sista samarbete. Rusty lärde mig hur jag skulle lägga upp mina låtar och jag började själv analysera mina texter mer och mer efter det. Det var ungefär vid samma tidpunkt som jag skrev de första textraderna till netplayen och låten ”We Nuh Fraid” som är en känsloyttring till aggressiva bråkstakar med mer attityd än intellekt. Typer som man ofta stöter på i branschen. Som många av mina låtar då så höll inte substansen genom hela låten och den tunnades ut av skryt rap och annat dravel, hehe. Efter den tiden blev mina låtar mer eftertänksamma och fick en helt annan nivå än tidigare. Det var då jag började sökandet efter min stil och det här var en mycket viktig period för mig som artist. Netplayen är egentligen alla låtar jag gjort sedan hösten 2002. Låtarna har egentligen ingen lätt-funnen röd tråd men det går ändå att pussla ihop då alla låtar är olika färger i spektrat som utgör Hummin. Jag bestämde mig för att släppa låtarna gratis för att få en bra spridning av min musik. Den hade aldrig fått så mycket uppmärksamhet om jag tryckt upp den på skiva och sålt några få exemplar. Så jag pratade jag med Andreas på Streetzone och han var beredd att lägga upp låtarna. Lyssnarna har tagit min musik jävligt bra och jag blev själv väldigt förvånad att folk mottog min musik såpass bra som de faktiskt gjorde.

Du hade mycket gäster på “Child of the Storm”. Bland annat Blizzak, Mufakka, Tamal och Zealot men även en del mindre välkända gäster som Klaeboe, AV, Doreal och Phucka Neem. Kan du berätta mer om de gästerna?

Alla på netplayen är kompisar som velat vara med på netplayen. AV som står för Afroviking har jag träffat här i Alingsås och i samband med det hans yngre syster Doreal. De har i princip inte spelat in någonting eget tidigare. Klaeboe har hållit på länge och är med i gruppen Furioso och kollektivet Boondock och han har spelat innan Fattaru på Göteborgskalaset. Han är en skitgo kille men det är först nu på senare tid som han styrt upp sin musik. Jag tror att det kommer mycket bra ifrån honom i framtiden. Jag tror att om man stängde in honom i en garderob med ett block och en mick så skulle han säkert stå där och göra tio låtar han har mycket energi den killen. Phucka Neem blev jag väldigt överraskad av första gången vi pratade. Han var bara 16år gammal. Vi spelade in en session tillsammans och jag var väldigt nöjd med resultatet. Det var även i samband med den här låten som jag pratade med Tamal första gången han som förövrigt smugit sig in i Cypherhardware på senare tid. Mufakka tog sig in i min värld utan att jag ens visste vilka De 6 Apornas Arme var och han är galet grym och en riktigt go kille. Jag hade dock förväntat mig att se honom i en stor pälsrock och en massa bling bling runt halsen och sådär när jag väl träffade honom ”IRL” men jag insåg ganska snabbt att det bara var ironi. Jag hoppas verkligen att jag får chansen att jobba mer med de här folket i framtiden.

Flera av spåren på din nya netplay är producerade av Audioblade som jag förstått är ditt producentalias. Kommer du producera någon mer artist än dig själv i framtiden?

Ja, jag har faktiskt redan en del produktioner ute och jag har fått tillbaka acapellas som ska till mixning. Jag har producerad i ungefär ett halvår men det är först nu efter netplayen som jag tycker det börjat låta riktigt bra. Kanske kan Audioblade komma att bli två personer i framtiden då jag kanske ska producera tillsammans med DJ MeekeL.

Kan du beskriva din rapstil?

Min rapstil har format sig mycket det senaste halvåret. Jag har filat både på min röst, mitt flow och min rytmik. Jag har fått höra att min stil är ganska originell, att jag har någon sorts ton när jag rappar och någon slags sång i min rap. Sen tror jag inte att jag låtit min rapstil påverkats för mycket av andra artister. Jag försöker att ligga onbeat så mycket som möjligt, personligen gillar jag mycket rytmisk rapstil i stil med AZ och Jurassic 5.

Det krävs ingen längre lyssning av netplayen för att höra att du har en dragningskraft till att få sjunga. Är det någonting som hör till din stil och som vi kommer få att höra mer av i framtiden?

Grunden i min musik är att det ska vara skoj. Jag skiter egentligen i vad andra tycker bara att det är skönt och att det känns som mig själv, då är jag nöjd. Jag försöker inte framhäva någon falsk image. Vill jag sjunga en hel vers så kommer jag göra det, fast jag gillar inte alltid min sångröst eftersom den är lite mumlig och falsk. Säkerligen kan hardcoreheads avsky att jag sjunger på låtar men det ger en viss känsla. Ofta vill jag med en låt framhäva en viss känsla och passar sång då bättre för att göra det än rap, så so be it.

Battlerap och Open Mic är det någonting du vill ägna dig åt?

Så länge det är roligt och så länge jag fått i mig några öl så kommer jag vara ute lira på open mics och dyl. Jag är inte rädd att göra bort mig. Jag har ingen stenhård image att leva upp till. Det är dock synd att det finns så mycket bråkiga som vill ockupera micken och det är också synd att folk sällan snappar upp och förstår ens texter när man gör sådana korta uppträdanden. Men när Blizzak kommer tillbaka från Norge kommer vi nog gå loss på diverse klubbar.

Lite props och dissar. Vad tycker du om dagens svenska rapscen?

Jag är irriterad på folk som säger att musiken måste låta på ett visst sätt och att man måste vara hårdkokt och hela den här gangsterstilen som finns inom hiphop. Jag är verkligen trött på sådana bråkiga människor. Som tur är kommer de rapparna ofta ingenvart i karriären. Annars så finns det mycket bra hiphop i Sverige. Jag vill självklart att Cypherhardware gänget ska komma ut med material i framtiden. Sen gillar jag verkligen Formula One som jag vet har en soloskiva på gång. Jag gillar jag tillbakalutad musik med livsfilosofiskt budskap som Ison & Fille. Gillar även Fattarus lattjostil faktiskt. Jag hoppas verkligen att folk får upp ögonen för DJ Porter. Hoppas att fler *vanliga människor* kan komma att uppskatta musik av Nadasdi och Prosperous Half och den typen av musik. Sen gillar jag faktiskt Prominent-gubbarn. Castellos röst som är riktigt grym. Jag hade gärna gjort en låt tillsammans med honom alltså. (Ni ser, alla vägar leder till sång när det gäller Hummin)

Rappen är jättestor i Sverige just nu men hur ser den ut i Alingsås?

Det finns en del killar men de flesta är fortfarande väldigt underjord. Namnen i huvudsak och nämna är Goldmine-killarna Tobias och Emil och min gamla grupp Solar System och producenten Mango som jobbar med någon fransketablerad rappare just nu.

Vad har du för framtidsplaner och visioner?

Jag har planer och erbjudanden lite här och där. Vet inte hur mycket jag får säga men det är mycket grejer på gång. Jag har ett sidoprojekt med C-Phobia medlemmen Cade där han producerar och jag rappar och vi tänkte släppa en EP förhoppningsvis. Sen är det en del snack om diverse samlingsskivor. Annars är det kvalitén på min musik som ska höjas och att jag kan få spela in min musik i en bättre studio och mastra den ordenligt. Självklart är det också viktigt att jag får finslipa min rapstil. Allt skall tas till nästa nivå.

Hur blir det med Cypherhardware?

Jag tror det har varit snack om en cypherhardware samlingsplatta bra länge nu men det känns som hela gänget har varit inaktiva senaste tiden. Aegiz har åtminstone fått igång sin egna label symbiot (Ta en titt på www.symbiot.se där du kan få mer information). Sen kommer i vilket fall jag inom en snar framtid försöka driva igenom en cypherhardware samlingsskivan där samtliga rappare och producenter måste medverka.

Kommer vi få se dig på klubbarna med netplay-materialet?

Tyvärr blir det nog inte så. Netplayen har väldigt många gäster och mycket av materialet är inte särskilt livevänligt. Jag ska göra fler låtar i framtiden som går att hoppa eller åtminstone skaka huvudet till. Självklart vill jag komma ut och spela på klubbarna då det är något utav det roligaste jag vet. Det ger både en schysst kick om man får bra respons och får jag chansen att överföra den glädjen som hiphopen gett mig till andra människor så ska jag ta den chansen.

Något visdomsord till alla där ute?

Våga vara er själva och exponera alla era sidor och att inte försöka leva upp till någon slags image. Visa alla sidor av er själva, om ni nu vågar! Det tänker jag göra och dem som inte gillar det kan bara ta åt sig av min låt ”So What”.

Intervju: Hands (dj-silence.com, 2004)

Hands – Intervju
Först publicerad 2004 på dj-silence.com
Text och intervju: Pontus Gustavsson

Vem är Hands?

En 22-årig DJ, född och uppväxt i Karlstad med bor sedan ett år tillbaka i Stockholm. En kille som alltid intresserat sig för alla typer av skivor, skivor att lyssna på, skivor att sampla från, skivor att scratcha med. Den självklara roten.

Du kallade dig för DJ Tamal från början men gick sedan över till Hands. Hur kommer det sig?

DJ Tamal var ett namn som mest uppkom av en slump. Jag sände närradio med några polare för ett par år sen och då löjlade vi oss med lite påhittade namn. Namnet har en ganska lång historia. Det kommer från början från en Jamaicansk siare som hette Tamal. Så jag tog det eftersom jag tyckte det lät lite profetiskt. Sedan har det bara följt med mig utan att jag egentligen trivts särskilt bra med det. Jag är lite så att jag måste döda det gamla för att hitta det nya och det var väl framförallt vad namnbytet innebar. Sedan är jag lite småfascinerad av händer av någon anledning som på något sätt vår yttersta mänskliga punkt. Allt sker igenom våra händer.

Du är uppväxt i Karlstad. Hur ser hiphop-scenen ut där?

Den är jävligt lam, tyvärr. Helt stendöd. Många har gjort tappra försök att blåsa lite liv i intresset men alltid med skral framgång. Det finns några oseriösa emcees, några oseriösa DJ’s men inga som gör nått vettigt eller med anmärkningsvärda skills. Dom två grupperna är vad som utgör hiphop för mig. Graffiti är jag totalt ointresserad av så jag vet faktiskt inte. Ttror knappast scenen är särskilt massiv och breakare finns det ett tiotal på sin höjd. I och för sig duktiga men jag fattar att de tappar inspirationen tyvärr. Dock är Karlstads avsaknad av hiphop inget som tynger mig det minsta. Jag har aldrig fattat grejen med ”missionsjam”, att pracka på folk en hel subkultur med alla tillhörande mönster och regler tror jag inte ett dugg på. En annan bidragande orsak är väl att jag blir mindre och mindre intresserad av traditionell hiphop och rap.

Hur ser du på den svenska DJ-scenen?

Får väl börja med att förklara att DJ för mig inte är någon halvfull ”hiphopskalle” i bandana som står och taktmixar RnB och dancehall på CD. Många använder ordet turntablist till min definition av DJ men jag har aldrig riktigt varit bekväm med det uttrycket eftersom jag tycker de grymmaste scratch-dj’sen i stort sett alltid även är way mycket bättre på att funka upp ett dansgolv än vad den tidigare nämnda arten är. De senaste åren har det dock äntligen börjat arrangeras en hel del battles vilket är kul. Mindre kul är det kanske att det är ungefär samma tio personer som alltid deltar. Internationellt sett ligger vi rätt långt efter men jag tror nått kommer hända inom en snar framtid. Battlescenen står helt still worldwide känns det som. Alla gör samma typer av rutiner, samma typer av juggles fast lite, lite snabbare i princip. Många satsar mer på speed vilket hämmar tekniken ibland vilket är synd. Jag deltog i DJ-SM förra året men ville trots förfrågningar inte delta i år. Jag känner att jag vill göra något som verkligen passar mig innan jag ställer upp igen. Antagligen har jag tagit mig tid till det nästa år.

Den är inte alls lika utvecklad som den danska DJ-scenen?

Nej, Danmark är långt före Sverige. De ligger några år före, framförallt DJ-mässigt. Static, Shine, DJ Noize etcetera. Danmark har alltid varit före Sverige generellt när det gäller hiphop.

Du är inte bara DJ, utan du producerar också. Är det två roller som du arbetar och trivs med?

Definitivt. Hela mitt recept för musikskapande grundar sig i en fusion av just samplingsteknik och scratch & juggles (turntablism). Jag brukar se det som passivt respektive aktivt utövande. När man bygger beats blir det mycket pill med smådetaljer och varje litet break ska hitta sin rätta funktion i mixen, man provar, tänker, lyssnar, ändra och lyssnar igen. Då är det skönt att ställa sig vid skivspelarna och bara låta fingrarna gå loss, man kan koppla bort allt helt och allt sker i just samma ögonblick som man utför det. Svårbeskriven känsla men det är mellan dessa två olika passioner jag försöker finna min balans. Jag eftersöker alltid ett ”rough sound” som inte låter polerat eller tillgjort. Visionen är att kunna utföra allt live med sampler, skivspelare, mixer och effektburkar uppdukade som ett delikat smörgåsbord framför mig.

När man ser på din diskografi är det en ganska tunn historia. Hur kommer det sig?

Jag är extremt självkritisk och har hela tiden aktat mig för att ge ut saker innan jag helt funnit min ”metod”. Min väg till det jag vill göra. Självklart har en del saker sipprat igenom ändå men jag har aldrig försökt ha för bråttom med någonting som man sen bara ångrar ett halvår efter. En annan faktor som spelar in är avsaknad av emcees i min närhet. Tror man gör mer grejer som grupp i unga år.

Du ha varit med på lite Karlstad.tapes. Sedan har du gjort saker med Hummin, Aegiz bland andra.

Stämmer, lite lokala grejer som kommunen gett ut i desperata försök att få lite kulturell status men inget har haft särskilt hög standard. Jag gjorde ett spår med Hummin, Blizzak och Mufakka till Hummins netplay men på grund av rejäl stress blev aldrig slutresultatet något vidare, tyvärr. Den blev inte ens mixad vilket hörs omgående. Aegiz är en nära vän som jag kommer att jobba mycket med framöver. Vi har lite hemliga projekt på gång. Han är även en av Sveriges främsta emcees. Hans platta som kommer snart ska bli mycket intressant att följa. Sverige har aldrig hört sådan rap tidigare!

Du är aktuell med din Vinyl-EP “Basic Map Over A Dead Hands Pattern”. Vad är det här för någonting? Berätta gärna mer?

Stämmer! Jag släpper min debut i form av en 5-spårs EP på labeln Symbiot i mitten av maj. Skivan kan väl ses som någon slags presentation av mitt musikskapande och spänner rätt brett över olika genrer. Jag tycker det är svårt att prata och beskriva min musik så jag uppmanar folk att lyssna istället men som jag nämnde tidigare är min målsättning att få in mycket av DJ-kulturens delar i musiken. Jag försöker bland annat byta plats lite på rollerna och använder rap som lite krydda i musiken istället för bara i de ”obligatoriska outro-cutsen”.

Var kommer titeln ifrån?

Titeln är en lång och flummig historia som myntades en blöt kväll. Utan att bli alltför pretto kan jag avslöja att den döda handen symboliserar en avslutad process vilket är en del av den stora kartan/skivan.

Du har en del gäster. Hur kommer det sig att det är just de?

Yep. Rappar på skivan gör Aegiz och Sci-Fi. Det var rätt naturligt innan arbetet påbörjades att det skulle vara dom två, om det skulle vara några alls. Båda är nära vänner och riktigt duktiga. Sci-Fi är en riktig favorit som tyvärr har svårt att få saker ur sig. Det krävs både en och två sparkar där bak men när det väl är färdigt levererar han alltid toppklass. Jag kommer även att producera hans kommande EP ”Tortured Soul”. Aegiz är som jag sade tidigare en annan intressant figur och vi jobbar faktiskt i detta nu på vårt första släpp med vår grupp. Det är än så länge rätt hemligt men det lär märkas när det är klart. Båda släpper sin musik på Symbiot precis som jag. Tredje gästen och den som sticker ut mest är antagligen Veronica Maggio som tillfredställer jazzkatten inom mig med sin spröda röst. Hon jobbar med rätt många olika sorters musik men enligt mig kommer hon till sin absoluta rätt när hon blir lite mer jazzig och får sväva ut lite mer. Även henne kommer jag jobba mer med framöver.

Du kommer att släppa en skiva: instrumental hiphop med rapinslag på vinyl i Sverige. Det är inte så bra utgångsläge?

Haha, verkligen inte. I och för sig, bryr jag mig inte så mycket om just hiphopklimatet i Sverige och många klassiska hiphopfans tilltalas nog inte av min musik då den inte följer de stränga reglerna om 3x16bars verser med hook. Därav kommer skivan framförallt distribueras utomlands.

Tror du det finns en marknad för den?

Jag tror definitivt det finns en marknad och ett sug av alternativ av samplingsbaserad musik här i Sverige men självklart är det en mycket smal grupp. Därav koncentrationen på utlandet.

Hur skulle du beskriva din musik och var hittar du din inspiration?

Usch, musik är så svårt att beskriva i alla dess former men om jag ska sätta ord på det kan man väl beskriva det som någon slags samlingsplats för rytmer, grooves och patterns. Viktigast för mig är att min musik ska skapa en viss stämning och känsla. Låter ju klyschigt såklart men det är faktiskt vad jag ser som A och O. Att ljudbilden skapar en helhet som sedan uppfylls av olika mönster, rörelser, vibbar och frekvenser. Jag kan tänka mig att många inte skulle vilja kalla det för hiphop men det är vad jag gör så vad folk säger spelar ju mindre roll. Jag räknar med att få höra klagomål på ”för lite rap” och liknande från de mest konservativa lyssnarna. Inspirationen hämtar jag från hela min omgivning, vänner, böcker, musik, miljöer, min familj och situationer.

Är den likt något vi hört tidigare i Sverige?

Mycket svår fråga. Jag vill inte likna mig med någon annan så det är verkligen upp till lyssnaren att avgöra. Beatmakare jag diggar i Sverige är bland annat Sebi, Ramjac, Prao-D, Forss, Mr Linus men jag kan inte påstå att min musik är direkt lik någon av deras. Det är mycket ljudbild och arrangemang. Det jag tycker att folk slarvar med är just arrangemanget. Det är alldeles för mycket 3x16bars med hook i hiphopen idag.

Vad letar du efter när du ska sampla?

Jag letar nästan uteslutet rare grejer. Var längesen jag rotade i 5-kronors backarna nu. Det blir ofta att man får pröjsa en hel del för vaxet. Nu menar jag inte enbart sampla utan jag köper ju mycket musik bara för att lyssna på också. Finns en liten smal krets i Stockholm som man rätt snabbt blir beroende av. Man byter, säljer, dealar, köper och priserna är hela tiden olika beroende på efterfrågan och skick. Det blir mycket tid i skivbutiker och jag har på senare tid inlett ett litet samarbete med Dredd Records som kommer att resultera i ett lite annorlunda släpp längre fram i sommar.

Hur känns det så här efter att skivan är klar, är du nöjd fullt ut?

Jag är nöjd även om låtarna, för mig själv, börjar kännas lite gamla nu. Det krävs rätt mycket tid av en såhär inför ett kommande förstasläpp vilket har det lett till att de flesta låtarna är över ett år gamla. På vissa punkter känner man att man utvecklats och kanske skulle ha gjort annorlunda idag men det är en naturlig del av processen. Jag jobbar redan nu med nya saker som antagligen kommer uppfattas som lite mer konceptuella. Skivan är på gränsen till överbred känner jag ibland men det är i och för sig så jag vill ha min debut.

Du har ett ”crew” tillsammans med Aegiz, Sci-Fi och Mufakka som heter Symbiot. Vad är det?

Symbiot skapades för ungefär ett och ett halvt år sedan av Aegiz och två polare till honom. De frågade om jag vill vara med och eftersom jag gillade konceptet var det bara att hoppa in. Rätt så omgående hoppade de två polarna av och kvar var bara jag och Micke. Vi frågade om Mufakka och Sci-Fi ville vara med eftersom vi känner att de faller lite inom samma kategori och tänkande vad gäller musik. Finns massa saker och idéer bakom Symbiot men detta är framförallt det viktigaste. Det är vårat kollektiv som ska symbolisera samhörighet.

Aegiz ord om Symbiot: Symbiot är egentligen bara ett samlingsnamn. Grundidén handlar om att det ska vara ett sätt för oss att ge ut våran musik, så från början var det inget koncept. Men vi har vårat eget sound som inte är särskilt representerat idag. Men i grunden handlar det bara om att vara en möjlighet för oss att ge ut skivor. Vi inom Symbiot är kompisar och känner varandra sedan innan och vet att vi har samma eller i vilket fall liknande smak. Men det vore att göra det enkelt för sig att säga att Symbiot låter så här eller så här. Ett fel som dagens labels gör är att de endast håller sig till ett sound och en image som Def Jux, Anticon och Living Legends, att det ska låta på ett visst sätt. Vi är mer som ett crew än ett skivbolag och samtidigt kommer vi samtidigt heller aldrig att göra några radiohits. Så visst finns det en stil på det.

Hur ser din framtid ut annars?

Jag släpper skivan i slutet av maj och ett mixtape tillsammans med DJ Ljudas och producenten EKP. Jag står för ”The Fizzy Shingum Side” som kommer att innehålla rough & rare funk, breaks, beats, drums, grooves och hiphop. Allt snyggt mixat och självklart kryddat med massa scratch, filmsamplingar, juggles och egna produktioner. Vad EKP & Ljudas sida kommer att bjuda på bör du egentligen fråga dem själva men eftersom jag tjuvlyssnat kan jag avslöja att det blir funkig kvalité för hela slanten! Parallellt jobbar jag nu med Aegiz på vårt första släpp som grupp, The Airport Ensemble. Soundet är lite annorlunda än vad vi båda jobbat med tidigare vilket kan ses som en utmaning. Vi kommer att släppa en jazzfunkig sjua med detta i september. Annars kommer jag rulla på med mina egna saker. Just nu filar jag på ett projekt tillsammans med Dredd Records och jag letar hela tiden efter nya idéer och tankar och hamrar dagligen på min mpc, förhoppningsvis får jag ihop en till EP/tolva till slutet av året…

Intervju: Heli – Veckans Fokus (SVU, 2006)

Heli – Veckans Fokus
Först publicerad 2006 på Svenskunderjord.com
Text och intervju: Pontus Gustavsson

Det är en fartfylld förmiddag och som vanligt är mitt liv stressigt och fyllt av mängder av saker att göra. Men när Heli glatt hör av sig till mig angående hennes nykläckta spontana skivprojekt och nystartade bolag tog jag mig friheten att ringa upp henne direkt utan några förskrivna frågor och låta spontaniteten göra jobbet.

Du har varit borta ett tag. Var har du hållit hus?

Jag har hela tiden varit och spelat in grejer på Redline, så under den här tiden som jag har varit borta har jag hunnit samla på mig rätt mycket nytt material. Men jag har försökt och funderat över släpp med bolag och olika personer under den tid som gått. Sedan har inte allt löst sig som man velat och man har bråkat och velat fram och tillbaka eftersom folk är gamar och det inte blir som man tänkt sig från början. Men en morgon i oktober så vaknade jag med tanken att jag inte orkade vänta längre på andra inblandade så jag bestämde mig att ta tag i allt själv för att få det gjort. Jag har gjort omslag och allt själv den här gången. Det enda jag har fått vänta på är Salla och Masses mixning.

Du är alltså aktuell med ett nytt mixtape med en rätt gedigen skara rappare och producenter? Berätta gärna mer.

Från början var det tänkt som ett mixtape, men idag skulle jag nog inte vilja kalla det mixtape eftersom ljudet blev så jävla bra på grund av att allt är inspelat hos Redline. Salla tyckte det var värt att släppa och därför ska vi också försöka få ut det till hela Norden.

Grundidén var att samla ihop folk som jag känner att jag är mest lik, folk som jag känner för både som människor och artister och som jag visste att jag kunde jobba bra ihop med. Så att det inte skulle bli något ego utan gjort utifrån grundtanken att ha kul. Sedan fick vi en massa beats som alla artister skrev till direkt i studion. Konstigt nog låter skivan ändå genomarbetad. Masse och Salla har fått styra mycket och greja med röster och mixning, dessutom har Salla skrivit några av refrängerna. Han är riktigt duktig, han är allt i ett, han producerar allting och går in för hela låtarna och är väldigt noga vilket röstläge man använder sig av etcetera.

Skivan är alltså inspelad under en helg. Vad har det fått för betydelse?

Inte så mycket på soundet för det är en bra och genomgående känsla på plattan. Ofta när man gör samlingsskivor så skickas beats till folk och man spelar in i olika studios och det blir olika nivåer på musiken och låtarna vilket gör att den kan kännas väldigt splittrad. Det här skulle lika gärna kunna ha varit en soloskiva som ger ett helhetsintryck och känsla, samtidigt som den inte är så överarbetad. Det finns en spontanitet över skivan, jag öppnade bolaget i oktober och ringde alla som skulle vara med på skivan omgående och veckan efter spelade vi in allt. T.R, som numera kallar sig Öris, och Sebbe som tillsammans utgör Bröder Sinsemellan och Nadamas med flera är med på skivan.

Du har startat ditt nya bolag, Satu Musik. Vad är ditt mål med det?

Först och främst har jag tänkt skaffa eget bolag ett längre tag men jag kan mycket väl tänka mig att signa rätt bolag om det är Redline eller liknande. Men i stort sett vill jag inte hamna på bolag eftersom jag vill ha full kontroll på min musik. Dessutom hatar jag väntetider och pallar inte vänta i två år för att få ut min musik. Jag släpper hellre saker hela tiden istället. Givetvis kommer mitt andra soloalbum vara mer genomarbetat och det kommer vara något som jag jobbar med vid sidan av mina andra projekt.

Men är du nöjd med din skiva Öronknark så här i efterhand?

Det är en skiva som visar på en blandning av mitt rebelliska jag och mitt mamma-jag. Den är bra på sitt sett, man förändras ju hela tiden som person. Vissa saker var jag bättre på då och andra saker nu. Vissa kommer nog att tycka jag är sämre nu än förut medan vissa tycker jag blivit bättre sedan sist. Den här gången har jag skalat av mina texter ganska mycket och jag har inte så mycket metaforer och ordlekar som tidigare. Däremot har jag tusen gånger bättre flow och har verkligen hittat mitt röstläge. Nu är jag mer en artist än en rappare och tänker jag mer på låten som helhet istället för bara på texten.

Hur har du utvecklats som rappare sedan du fick barn?

Jag kan säga så här, saker som jag säger och snackar om i mina låtar har väl blivit mer genomtänkt, jag säger inte saker utan att tänka på konsekvenserna. Förut sa jag saker bara för att provocera och jävlas med folk. Men nu tänker jag lite mer på min familj och barnen. Barnen går på dagis och det finns dagisfröknar där som vill ha skivan. Sedan har blivit mycket mer ödmjuk och lugnare som person, mer självsäker och mest av allt har jag fått självdistans.

Din man Kalle rappar ofta om att röka på och du gör det själv på din nya skiva. Är det inte ett ganska känsligt ämne när man är förälder?

Man vill såklart inte ha myndigheter på sig och därmed risken att bli av med sina barn och andra som kan ta skada av vad man säger. Många förstår sig inte på rökandet så oftast tycker folk att man är en dålig förälder om man röker på. Sedan hör det till saken till att jag och Kalle nästan aldrig dricker alkohol och sprit. Sedan att man röker någon gång ibland är en skillnad tycker jag. Det är sjukt att man tycker det är okej att supa sönder skallen men inte röka på någon gång då och då. Det finns vissa personer i ens vardag som inte bara kan eller vill förstå sig på rökandet så då vill man inte skapa problem hos mina barn. Och att Kalle eller mina föräldrar skall ta skada, man måste tänka på konsekvenserna.

Tidigare har du rappat en hel del på engelska. Har du lagt den karriären på hyllan helt?

När jag började 96-97 rappade jag mycket på engelska och det materialet fanns mest på tape och undergroundskivor som ingen har koll på idag. Sedan släppte vi ”Southswed…ish” med Live N’ Direct (LND) och dåvarande Lömska Ligan, Sneaky Squad. Det var jag Kalle och en kille som hette Lovemark. Men jag kommer med lite material på engelska, sedan har jag faktiskt börja jobba lite på finska nu med. Tidigare har alltid varit emot att blanda språk och jag vet inte varför jag tyckte så. Helst vill jag inte ha några regler och hämningar utan bara skita i vad alla tycker. Men det kommer komma mer på engelska tids nog i vilket fall.

Du klassar inte den här skivan som ditt andra soloalbum. När får vi höra den?

Håll utkik för musik från mig och mitt bolag under 2006. Jag har artister som jag tänker signa men det är inget jag kan säga något mer om eftersom inga kontrakt är påskrivna. Jag kommer att fokusera på att få fram nytt folk som har skills och som jag gillar.

Intervju: Peshi – Mer än en röst (SVU, 2005)

Peshi – Mer än en röst
Först publicerad 28/5-2005 på Svenskunderjord.com
Text och intervju: Pontus Gustavsson

Persia Mansornia har rappat sedan 1996, varit med på diverse tapes och album, varit värd på swedish hiphop award, släppt vinyl-EP på Streetzone, spelat på Hultsfred två gånger och är tillsammans med Sveriges kanske bästa lyricist. Hon är Peshi, en ung självsäker kvinna med stora kvalitéer bakom både mikrofon och penna. Nu är hon här med sin tolvspårssolodebut ”The Work of Art, The Art of Work”, ett album som fått växa fram.

Äntligen Peshi, processen av din debutskiva har nått sitt slut. Är du nöjd med det du åstadkommit?

Jag är skitnöjd med plattan, annars hade jag inte släppt den. Är man en sådan perfektionist som jag är måste allt vara bra och jag är nöjd med allt till hundra procent. Samtidigt är jag otroligt glad över att den släpps på mitt egna bolag, vilket varit en dröm sedan jag var liten. Dessutom har jag haft grymt folk runt omkring mig under arbetet med albumet. Skivan har dröjt ett tag eftersom det har varit jävligt mycket strul med rivna kontrakt och uppstartande av min egna label. Bara den processen har varit väldigt strulig. Först skulle jag släppa skivan på Streetzone, sedan blev det Gallery Music och jag har även varit på möten med BMG. Men jag har haft en fot inom branschen i några år och känner tillräckligt mycket folk för att starta mitt egna bolag. Jag är ett control-freak och jag känner att så länge jag har kontroll över situationen och kan pusha för mitt, kan ingen vara lika hängiven och helhjärtad i min musik som jag själv.

Hur tror du att lyssnarna kommer motta skivan?

Allt handlar om mig, jag skiter egentligen i vad folk har att säga om min musik. Skulle man bry sig om vad folk tycker om min musik hade jag sysslat med musik som placerar sig på topplistan. Jag har fått jävligt bra feedback av de jag respekterar och bryr mig om, vilket är det viktigaste. Sedan om andra inte tycker om min musik går det inte göra någonting åt. Det kommer alltid finns de som diggar och de som inte diggar ens musik.

Vad kan vi förvänta oss av ”The Work of Art, The Art of Work”?

Jag har vetat redan från skisstadiet hur jag har velat ha plattan. Det är inget spretigt album med många producenter, hela skivan är som ett verk i sig. Man måste försöka se skivans helhet och lyssna på den utifrån det samma. Jag gick ihop med producentteamet Flyphonic eftersom jag tycker att de är de bästa i Sverige och de har jag tyckt enda sedan jag hörde Phonetiks EP. Det som har kommit ut från oss tillsammans är helt otroligt grymt. De har känt till min vision och är grymma människor, det är alltid viktigt att ha en god kemi med de man jobbar med.

Skivan har dröjt på sig ett bra tag. Jag antar att det inte var din egna kreativa process som var enda orsaken till att skivan inte kommit för ens nu?

Jag hetsar inte fram kreativitet utan skriver när jag känner för att skriva och alltså inte bara för sakens skull. Jag skriver i princip varje dag och det har fått ta sin tid. Självklart skulle jag kunna sätta mig och göra en skiva på några månader men då finns en stor tendens att det kan bli rätt själlöst och inte så eftertänksamt som det skulle kunna bli.

Jag har rappat sedan 1996 och det dröjde flera år innan jag började jobba på mitt soloalbum. Då hade jag nått en punkt där jag var nöjd med mitt material, innan dess tyckte jag alltid att jag kunde göra det mycket bättre, även fast andra tyckte det jag gjorde var fett redan då. Men till slut nådde jag en punkt där jag tyckte det var skitbra även efter flera månader. Så nu har jag nått den utvecklingen där jag är stolt och nöjd över det jag gör. Nu är varenda spår en stolthet, men självklart utvecklas jag fortfarande och strävar efter att bli bättre. Den dagen jag inte utvecklas längre är det ingen idé att fortsätta.

Din första singel heter ”Hush Hush” som du även valt att släppa som förstasingel tillsammans med en video. Hur kom det sig att du valde den singeln och blev videon som du ville?

Det är en väldigt otippad förstasingel främst eftersom den inte är en traditionell raplåt, jag rappar inte på låten. Jag skulle kunna släppa något annat spår på plattan som är mera rap, men jag är så pass säker på det jag gör att jag kan släppa en singel som ”Hush Hush”. ”Hush Hush” är skriven som en raplåt men jag levererar den på ett annat sätt vilket är intressant, samtidigt är det ingen sånglåt utan någonting mittemellan. Temat på ”Hush Hush” är även det passande eftersom det handlar om hur jag gör min musik och dess mentala träd och skörden som det ger. En viktig del av skivan är att man verkligen måste lyssna på den. Man kan inte bara pumpa den och ha den i bakgrunden, man kan viba till den, men den är samtidigt som en bok, man kan inte bara bläddra igenom den okoncentrerat. Sätter man sig ner och lyssnar på skivan öppnar sig en hel värld.

Du låter väldigt självsäker?

Ja, det är jag väl, men självsäkerheten kommer av att jag har gjort det här så jävla länge. Hade jag varit en osäker tjej som inte vetat vad jag hade velat göra så hade jag väl släppt något hardcore hiphopshit bara för att låta som allt annat, låtit som en jävligt cool snubbe och varit jävligt yo. Jag är så pass självsäker i det jag gör och just därför jag släpper en sång som ”Hush Hush” som första singel. Sen om någon annan har något att säga om det. ”I don´t give a fuck”.

Videon till låten är regisserad av konstnären Magnus Hägner och videon är inspelat av Dach som bland annat har gjort alla Bo Kaspers videos och vunnit grammisar. Det är med andra ord riktigt skickliga killar som hjälpt till med arbetet. Videon är väldigt annorlunda vilket jag ville att den skulle vara. När jag sätter på tvn och tittar på videos så känns 80 % av allt likadant ut och på sista tiden har ofta videon kommit i första hand och musiken i andra hand, där videon blivit representationen. Men egentligen ska det vara tvärtom, alltså att musiken bär upp videon. Folk har blivit för bortskämda med snabba klipp och att saker ska hända hela tiden så att fokusen flyttats från musiken. Så när man ser på min video har vi gjort det på ett sådant sätt att musiken framhävs men samtidigt lekt med färgerna för att få det visuella att klicka.

Jasper Flute är egentligen den enda låten på skivan som släppts tidigare. Men tolv spår varav ett intro och outro kan kanske kännas lite? Samtidigt är det många som släpper överflödiga skivor med 20 spår, 14 gäster och 4 skits där det saknas en helhet. Hur tänker man här?

Folk pushar ut 20-spårsalbum och jag tycker personligen att det är för mycket. Man ger inte låtarna den chansen som man kunnat ge dem ifall det var ett mindre album. Det här är inte den enda plattan jag kommer att göra, så alla plattor jag gör kommer vara som små verk. Jag spelar inte in låtar som jag sedan väljer eller plockar bort, utan jag gör låten specifikt till skivan. Sedan har jag spelat in vid sidan av till andra projekt och då har jag vetat från början vad jag velat med låten. Sedan har jag spelat in till en en remix 12a med fransmännen Dernier Pro och en bunt andra franska emcees och med folk från min egen click som Misto Soon och Enigmatical.

På tal om Misto Soon och Enigmatical, du är även med i det nystartade kollektivet ”Out of the Blue” som är lite av svenskt underground dreamteam och gästar även på kollektivmedlemmen Prosperous nya skiva “Valleyforge”. Vad är din främsta roll där?

Alla vi inom Out of the Blue är starka individualister. Alla har sin säregna prägel på konsten vare sig det är rapparna eller producenterna i crewet. Vi har gjort saker tillsammans förut. Jag och Nadasdi spelade in redan runt 2000, spelade in med Prosperous redan 2001 och har gästat en del på Assimilated-släppen, så att bilda ett crew kom som en ganska naturlig process. Nadasdi och Misto Soon, de är mina dudes och kommer åka med på min turné. Sedan har jag projekt på gång med bland annat Porter. Se även upp för Mistos nästa album där Enigmatical kommer döda på produktionerna.

Du har valt att göra den här skivan utan ett stort gästantal, men du har rap av Nadasdi och gitarrspelande från Josè Gonzales på skivan.

Jag tänkte inte ha någon gäst på skivan alls från början, jag vill inte göra mina första soloplatta med massa gästartister. Jose förtrollade mig efter ”Crosses” så jag var tvungen att hooka med honom så Josè och Flyphonic vävde ihop ”Plucks Music On Its Strings” som är en otroligt fet låt. Jag och Nadasdi har spelat in förut och jag tycker att han är en av de bästa rapparna vi har i Sverige och dessutom vibar vi bra både på låtar och på scen, så självklart vill jag att ge min dudes lite shine. DJ Confuze lägger även cuts på ”Pensativa” som låten heter.

Till skillnad från andra rappare som är tydliga i att betona sitt ursprung som till exempel Medina så lyser inte ditt persiska ursprung igenom. Vad beror det på?

Medina kör sin egen grej och jag tycker de är skitfeta. Bara för att jag är svartskalle så betyder inte det att jag måste betona mitt ursprung så fort jag föder ett alster. Men självklart så har mitt persiska ursprung påverkat mig musikaliskt. Allt från 6/8 rytmerna till det vackra poetiska språk som persiskan verkligen är. Det är inte för inte som jag uttrycker mig på det sätt jag gör. Ett vackert språk målar de bästa bilderna och dikter började jag skriva redan vid tio års ålder.

Du har gästat med svensk rap på Organism 12s skivor och på Helis skiva. Får vi höra dig på svenska någon mer gång?

Första gången jag någonsin skrev något på svenska var till Organism 12s första platta ”Bakom Kulisserna”. Det var mitt första försök på svenska och de enda gångerna jag lagt rap på svenska har varit på Organism 12 och Helis album. De frågade mig och självklart ställer man upp men det är inget jag skulle göra till mitt egna material. Samtidigt har jag samma krav på mig oavsett språk, men svenska är inte mitt första språk när det kommer till rap. Jag känner mig mer bekväm med engelskan, men om jag behöver mer utmaning i framtiden kanske jag släpper något på svenska.

Du spelade på Hultsfred två gånger innan du officiellt hade släppt någon soloskiva. Annars känns det som om din skiva gör sig bättre på en rökig jazzklubb mer än på en stor festival där alla är dräggfulla och skriker.

Det passar på en jazzigklubb och en rökig miljö, det är perfekt för mig. Folk har slitit och dragit i mig jävligt länge. Nu när plattan är klar ska jag självklart ut och spela, och det är skitkul och en del av musiken jag verkligen gillar. Att vara i studion och att spela ute är livet.

Du är nog väldigt trött på allt prat om kvinnor och hiphop men faktumet kvarstår att det är tunt med kvinnliga rappare och hiphopare i dagens Sverige. Hur ska man lyckas locka fler tjejer till hiphopen och är det överhuvudtaget nödvändigt?

Jag förstår att folk vill prata om det eftersom kvinnliga rappare tydligen är ett ovanligt fenomen. Så när de får tag på en kvinna som är aktiv inom kulturen så tycker dom fortfarande att det är skitexotiskt. Varför det är så få kvinnor vet jag inte, jag tror att det hiphopen får fler och fler kvinnor, kulturen är fortfarande relativt ny i Sverige jämfört med USA. Det kommer säkert fler tjejer som rappar men de kommer nog aldrig vara lika många som killar eftersom det är en mansdominerande kultur. För mig känns det som om det är mycket upp till en själv om man ska lyckas eller inte. Vill man någonting väldigt, väldigt mycket får man sträva efter de målen. Vad jag känt av är att killar har en tendens att vara mer målmedvetna. Det kände jag redan vid tidig ålder då jag spelade basket. Jag kommer ihåg att jag ofta tränade på mina vänsterlay-ups men tre år efter att jag börjat spela var det en kille som blev jävligt grym på sina vänsterlay-ups bara efter två månader. Just bara för att han stod under korgen efter varje skoldag och bara nötte och nötte, medan vi tjejer ofta har en tendens att vela ganska mycket. Man måste vara väldigt hängiven till det man vill göra, det tror jag är det viktigaste. Det känns inte alltid som det bara är mannens fel att kvinnan får den roll hon får. För vill du någonting så ”go after it”. Jag släpper en platta på mitt egna bolag, det är ingen som röjt undan vägen för mig utan jag har gjort allting själv sedan första dagen.

Men ändå är hiphopen ganska fördömande mot till exempel homosexuella och även mot kvinnor främst inom mainstreamkulturen men det går att hitta exempel även utanför ”MTV-rappen”. En syn som även lyser igenom den svenska hiphopen där artister som T.R. lagt rader som ”Kvinnan ska vara på två sätt inom hiphopen, på rygg eller på alla fyra.”. Vilket kanske inte talar för sig självt, men tendensen finns där.

Man måste veta att det är stor skillnad mellan hiphop och ”företagshiphop”. 80 % av det du ser på tv har ingenting att göra med hiphopkulturen från första början. Det är bara nakna tjejer och en massa blingbling, juveler och helklädda snubbar som står framför kameran som verkar vara något som mainstreamidioterna vill föra fram. När jag kom i kontakt med hiphopkulturen så var de genom de fyra elementen där många av mina polade var aktiva inom både rap, graffitti, djing och breakdancing. Jag kommer från en annan synvinkel som inte har med dagens mainstreamkultur att göra. Om någon tycker det är fett med sådana saker är det upp dom, men det är inte det som är hiphop för mig. Jag tycker det är sorgligt att dagens unga generation växer upp med mainstreamhiphop på tv och tror att det är det som är hiphop. Sex säljer oavsett om det är hiphop, house eller rockvideos, jag hoppas bara att utvecklingen kommer vända, samtidigt som det är viktigt att upplysa folk. Och jag hoppas folk är smarta nog att inse och inte själva låta sig bli hjärntvättade. För det är mycket upp till en själv som individ vad man vill ta åt sig och inte vill ta åt sig.

Det finns samtidigt mycket kamp underifrån där många lyckats slå sig fram på egen hand som Rhymesayers, Anticon, Def Jux och Living Legends.

Alltså dom är skitstora! Atmosphere och Aesop Rock säljer skitmycket men det är bara att de inte syns i tv rutan och folk måste veta att allt som visas på tv inte är det enda som finns, folk måste börja gräva djupare. Men folk som har koll på musiken och på kulturen, de vet redan allt det där. Det är mest folk som inte har så mycket koll och inte bryr sig eller brinner för musiken som får den bilden. Jag var på popkollo med Marit Bergman där jag hade rapseminarier för unga tjejer med musikintresse, vilket var skitgivande. Jag var där och pratade om de fyra elementen och spelade upp olika sorters hiphop. Och de trodde verkligen att hiphop var det man får se på tv, med massa lättklädda tjejer etcetera. Det viktiga är att få ut ordet och utbilda folk.

Samtidigt finns det artister som Jurassic 5, Dj Format och Ugly Duckling som vill “ta det tillbaka”.

Idag kan man inte bara säga att man gillar hiphop och så är man på samma våglängd bara för att både Du och jag lyssnar på hiphop. Det kan vara någon som lyssnar på Def Jux och någon som lyssnar på G-Unit vilket är en väsentlig skillnad. Man måste också se att hiphopen håller på att dela på sig. Det finns många olika läger, sedan får man väl välja det som passar en bäst.

Många lyssnare väljer att ladda musik och är inte villiga att betala 179:- för en skiva.

Så kan man inte resonera men laddar du ner musiken och tycker om den så måste du stödja den också. Annars har vi ingenting kvar. Det kommer folk att fatta när det är för sent, man måste upplysa människor, stödja kulturen. Den kommer att dö ut garanterat, varför ska folk fortsätta om de inte går runt? Jag har lagt ner så jävla mycket tid och pengar ur egen ficka, självklart vill jag gå runt, om inte kan jag inte göra en andra platta. Det är som om den yngre generationen inte känner till något annat alternativ än att sätta sig på DC++ och ladda ner musiken.

Det ser annars rätt mörkt ut för svensk hiphop. Finns det något hopp?

Vi måste supporta den svensk hiphopen annars dör vår svenska hiphopscen och vår svenska hiphopkultur. Jag kan sitta och säga att folk att inte ladda ner musik men jag tror inte att det hjälper. Men nästa gång ni laddar ner svensk hiphop tänk till två gånger. Det kommer alltid finns folk som laddar ner amerikansk hiphop, men 50 Cent kommer inte att lida lika mycket av det som någon svensk artist. Vi har inte den ekonomiska uppbackningen, inga storföretag som pushar för oss utan vi gör det för att vi brinner för det. Ifall folk fortsätter så här och inte stöttar kommer svenska hiphopen bara dö ut. Så brinner man för hiphopen ska man tänka på vad man gör och supporta den bra musiken vi har i det här landet.

Annars har jag bara kärlek att ge till svensk hiphop, där det finns mycket grymma MCs som kommer upp från underjorden med nya stilar och där många kör sin grej, vilket är tecken på utveckling.

Intervju: The Ninjas – Ninjorna klubbar sig fram (2004)

Text och intervju: Pontus Gustavsson
Först publicerad på svenskunderjord.com (SVU) under 2004.

The Ninjas är:
Anton Kristiansson: Rappare och låtskrivare
Alfred Matern: Gitarr
Alex Berg: Trummor
Joanna Wahlsten: Klaviatur och sång
Per Svensson: Percussion
David Sabel: Bas

Första gången jag hörde talas om The Ninjas var i fjol under en av deras första spelningar, på Götaplatsen i samband med en aktion mot den europeiska valutaunionen. Det starkaste minnet från den dagen var främst det strålande solskenet och den kraftiga rundgången i det maffiga högtalarsystemet. Trots den ganska ljumma publikströmning till den kulturella mötesplatsen där konserthus, konstmuseum och stadsteater möts, så var det nog ändå en viktigt rutin för bandet. Soundet som The Ninjas hade då var helt klart inte förfinat även om man tydligt kunde höra deras potential. Det starkaste intrycket gjorde Antons text om polisvåld där uppmaningen att sträcka upp vänsterhanden fick det att rysa längs ryggraden.

Nu över ett år och mängder av spelningar senare har den Göteborgsbaserad livegruppen haft premiär för sin nya hemsida på nätet och The Ninjas är fortfarande en konstellation bestående av sex vänner och skolungdomar från Göteborg. Bandet verkar i nuläget vara ganska upptaget, men jag lyckas ändå möta upp med de allihopa för en pratstund en kall höstkväll på det libanesiska caféet Cello i centrala Göteborg.

Anton, rapparen i gruppen, har tidigare ett förflutet i rapgruppen Illuminati, som 2002 vann Göteborgstalangen. Han och rapparen Zandile som utgjorde gruppen kom sedan att gå skilda vägar. Men bara för att Anton är med i The Ninjas utesluter det inte att han kan göra flertalet gästspel, han har redan inspelat material tillsammans med både Förstörda För Livet och Boråsrapparen Xeilon.

The Ninjas som projekt började egentligen redan innan The Ninjas fanns som grupp. Grundtanken var att Alex skulle producera Antons solodemo och att dem till detta tänkt göra liveframträdanden med kompband. Men efter att de repat under en tid så integrerades de mer och mer som en grupp och Anton & The Ninjas övergick i sinom tid till The Ninjas som låg bättre i munnen.

Var befinner sig The Ninjas musikaliskt?

Vi anser oss i grund och botten vara ett hiphopband men samtidigt kan våran musik vara lite svårdefinierad, även om vi främst är ett band som spelar dansvänlig liveanpassad hiphop. Men vi vill samtidigt inte bli för begränsade, vi skulle kunna köra en tung funklåt, samtidigt som vi fortfarande vill hålla det jiggy. Det som skiljer oss från de flesta andra hiphopliveband är att vi inte försöker jazza till det för mycket, utan hålla det ganska strikt.

Idag breder hiphop med liveband ut sig, det har nästan blivit en liten livebands-boom de senaste åren. Andra kända och mindre kända exempel finns hos Timbuktu & Damn, Peshi & Bodysnatchers, Allyawan & The Leftovers, Svenska Akademien och Illstar. Hur förklarar ni det?

Joanna: Jag tror att man lyckas locka en annan publik, även de som inte är så inne i hiphopen utan bara gillar att titta och lyssna på musik. Alla människor går inte på livekonserter för att se hur duktiga rappare är. Det är mycket roligare för både artister och publik om man har ett liveband med sig på scen.

Anton: Jag körde på cd-beats ett bra tag, och det är tio gånger roligare att köra med liveband samtidigt som det blir mycket röjigare. Det finns rockare som diggar oss och kommit fram till mig efter spelningar. En nackdel med ett liveband är att det tar mycket längre tid att repa in en låt än färdiga cd-beats. Men slutreslutat blir så pass mycket bättre att det är värt arbetet, samtidigt som det är lättare att kunna variera sig.

Ofta när man bildar en grupp så kan det bli stridigheter för att sångaren, i det här fallet rapparen, får större uppmärksamhet och fokus än bandmedlemmarna. Är det någonting ni tänker på?

Det är fortfarande Anton som är i centrum den stora delen av tiden. Men under spelningar så frontar vi även bandet med musikaliska partier och solon. Det kan vara skönt att vara lite i bakgrunden också. Fast även om vi heter The Ninjas så är det helt klart Anton som får den största fokusen.

I The Ninjas är det bara Anton som står för textskrivandet. Även om de andra i gruppen självklart får komma med åsikter. Men samtidigt som han skriver alla texterna hamnar han också lite utanför gruppens musikaliska del eftersom han inte är så insatt i de musikaliska termerna. Han får istället se på helheten utifrån och agera lite som en utomstående domare när det gäller slutresultatet.

Alfred, gruppens gitarrist, är även med i det omtyckta skabandet Skalman som vann Göteborgstalangen 2003 och som nu funnits som band i över tre år. Men att det skulle påverka gruppen på något annat sätt än positivt har han svårt att tro och hittills har inga spelningar lyckats krocka med varandra så inga prioriteringar har behövt göras. Sedan får man komma ihåg att alla i gruppen faktiskt fortfarande går i gymnasiet. Och ibland medger dem att det inte hinns med så mycket mer än repande, pluggande och att träffa de närmsta vännerna. Det är tidskrävande att vara med i en grupp, men eftersom alla brinner för musiken och vill repa, så blir det aldrig tråkigt.

Ereko från Förstörda För Livet brukar vara med er och spela men är inte med i gruppen?

Anton: Erik är en nära vän till mig som jag trivs att ha med på scen. Vi skriver låtar tillsammans och det fungerar väldigt bra. Han lirar lite egna verser, drar lite skämt och är lite back-up rappare under spelningarna. Men han är inte med på alla spelningar utan lite när han känner för, han har sina egna grejer att ta hand om. Det är alltid kul att vara två rappare på spelningar. Vi kan ta in andra rappare på spelningar och har också haft det, både Frenemy och Mikkel har varit med under spelningar.

Ni är nöjda med de medlemmar ni har?

Vi funkar jävligt bra socialt. Vi är inget hopskrap av musiker, utan hela bandet är bra vänner sedan långt tillbaka. Så vi har liksom inte haft uppe någon annons om att vi behövt en basist till gruppen. Men det är verkligen tur att det funkar så bra som det gör. Det hade kunnat krasha. Vi är inget elitband utan fungerar kanske mer som ett kompisband och kan fortfarande vara tillsammans på det planet att vi bara bärsar och spela lite låtar tillsammans liksom.

Ni är aktuella med eran nya hemsida www.TheNinjas.se Vad kommer hända med eran nya sida och vad är syftet?

Det känns ganska naturligt att när man har skrivit ett visst antal låtar att man vill dokumentera och spela in dem. Samtidigt är det lättare att skaffa sig fler spelningar om man har något att visa upp. Det är bra att kunna promota sig själva, vi ska skicka runt skivan till lite ställen utanför stan. Huvudmålat är att få fler spelningar och etablera oss även utanför Göteborg. Det är kul att se hur våran musik funkar i en studio och samtidigt lära sig mer hur det går till där.

All musik ni släpper kommer vara gratis?

Vi är inte ute efter att tjäna några pengar. Vi hade dessutom inte tjänat någonting på att släppa den som en EP och sälja till lite släktingar och till folk på spelningar. Släpper vi det gratis når det en bredare massa och fler kommer få höra det. Vi måste tänka större än att tjäna ihop lite pengar så vi kan bärsa lite på fredagen. Pengar kan vi tänka på vid ett senare tillfälle, vi tjänar ändå de pengar vi får på spelningarna. Samtidigt kan vi inte förvänta att folk ska köpa våran skiva när dem aldrig har hört oss. Om folk lyssnar på den här musiken i sin stereo och spelar den för sina kompisar så skulle det vara grymt kul.

Det gick snabbt för er som grupp. Hur bemöts ni och eran musik ute på klubbarna?

Alfred: Det är många som uppskattar våran musik. Fast samtidigt gick det jävligt snabbt för oss, redan våran andra spelningar var på en klubb inne i stan. Det kändes inte riktigt rättvist, vi borde kanske repat ett år som många andra grupper innan vi fick chansen. Det kändes lite som om vi var inne på klubben innan vi kunde sätta fem, sex låtar. Vi fick chansen tidigt eftersom Anton var en etablerad rappare och hade kontakter i stan redan innan, medan andra band måste kämpa i flera år för att komma nånstans.

Har ni uppnått allt ni kan i Göteborg?

Det är väl synd att säga. Vi kan ju fortfarande göra ett bättre gig på Pustervik om det blir fler tillfällen. Vi försöker alltid sträcka oss längre än till bara hiphopare och bredda våran lyssnarskara. En annan publik än massa hiphopare som bara står och analyserar sönder ens texter. Det är svårt att komma ut i landet och få spelningar men efter nästa varje nya spelning så föds en ny. Det är alltid folk som sprider ordet vidare och tar ett nummer någonstans för framtiden.

Ni har gjort en del politiska inslag, är inte det svårt att ta ställning som grupp? Hur ställer ni er politiskt?

Vi kör inte så mycket politiska spelningar. Det är svårt eftersom vi är ett band med sex olika individer och ska vi göra en politiska spelning så måste alla stå bakom. Är det nej till EMU eller nej till kriget i Irak så kan vi göra det. Men när det blir lite mer specifika frågor måste alla tycka samma sak. Vi har ingen exakt åsikt i bandet även om det lutar åt vänster. Väljer vi någon politiska ställning så känns det som om det kan bli uppmålat för all framtid. Då blir det heller inte så att så många som möjligt kan gilla oss. Även om vissa kanske inte har så bra åsikter så vill vi inte begränsa oss inför våra lyssnare. Att ställa sig någonstans politisk som sex olika personer är både svårt och korkat. Vi är inget politisk band, även om många i bandet är intresserade av politik.

Men ändå måste hela bandet stå för det Anton säger i sina texter? Den senaste Anton-låten är ganska sexistisk?

Anton: Jag står ensamt för mina texter. Den är rätt ironiskt och driver rätt mycket. Men gruppen har haft åsikter om vissa av mina texter.

Alfred: Det är inte vi i bandet som står för Antons texter, utan han själv.

Intervju: Emil Brikha (2003)

Text och intervju: Pontus Gustavsson
Först publicerad på DJ-Silence under 2003.

Jag kommer ihåg när jag hörde Emil rappa första gången. Det måste ha varit under 2000/2001 då Emil fortfarande gick under artistnamnet Beatsnatcher the Logical. Han bodde i Göteborg, i Bergsjön om jag inte missminner mig. Personligen var jag ganska vilsen och nykommen när det gällde den svenska hiphop scenen och även musik på Internet var något nytt för mig, främst eftersom jag satt på ett sketet 56k modem. Men på något sätt lyckades jag hitta Emils hemsida där jag lyckades ladda ner musik som jag tror var hans första alster. Nämligen låten Pophora som jag tyckte var riktigt rolig men så här i efterhand måste jag väl erkänna att den idag inte skulle ha gjort något större intryck på mig eftersom den är rent ut sagt usel. Som tur var gick Emil vidare och utvecklades och blev mognare och nu år 2003 är Emil aktuell med en ny skiva och självklart befinner sig dj-silence.com i hiphopbuskaget och gör intervjuer där kulturen frodas. Trevlig läsning!

Vem är Emil Brikha?

Jag är 24 år, bosatt i Stockholm sen ett år tillbaka. Är ursprungligen från Iran, uppväxt i Jönköping och spenderat fyra år i Göteborg innan jag flyttade till Stockholm. Sysslar som bekant med musik, rappar, producerar och skriver dikter. Annars är jag en väldigt lugn och ganska tyst kille som hellre sitter hemma och kollar på film än är ute på klubbar och härjar.

Varför flyttade du ifrån Göteborg?

Jag flyttade dit för att komma ifrån Jönköping, jag ville bo i en större stad. Sedan träffade jag en tjej där och var ihop med henne i tre år. När det tog slut kände jag ingen anledning till att stanna kvar där eftersom de flesta av mina vänner och hela min familj bodde i Stockholm. Så dagen efter vi gjorde slut tog jag min ryggsäck och datorn under armen och satte mig på tåget till Stockholm.

Hur kom du i kontakt med rappen och hiphopen?

Jag har discjockat sedan jag var 13-14 år och har alltid varit intresserad av musik. Även om genren jag sysslade med då var mest techno-orienterad så gillade jag Wu-Tang, Das EFX, och lite sådant, smutsig hiphop om man får kalla det så. Det var inte förrän en kompis visade lite texter när jag var 17 år som jag blev intresserad av att skriva. Jag rappade hans texter och märkte att det var enkelt. Jag skrev en låt och blev heldissad av honom, så då gav jag mig fan på att jag skulle skriva något bra. Jag mådde ganska dåligt under den tiden så skrivandet blev en slags terapi för mig och jag har inte kunnat sluta sedan dess.

Du har de senaste två åren bytt namn lika många gånger. Du har alltså arbetat under tre olika artistnamn, nämligen Beatsnatchers the Logical, Alpha Omega och nu under ditt tilltalsnamn Emil Brikha. Varför bytte du namn andra gången och tror du att du kan hålla dig till Emil Brikha i framtiden?

Jag började känna att jag ville byta när jag började uppträda förra året. När man skriver är det lättare att gömma sig bakom ett alias, man får någon slags osynlig mur som skiljer artisten från individen. Men jag insåg att jag gick upp på scen som Emil Brikha, jag framförde mina låtar som Emil Brikha, jag pratade med publiken som Emil Brikha och då kändes det bara dumt att heta något annat än just Emil Brikha. Om jag behåller namnet vet jag inte, jo jag antar väl det, men man ska ju aldrig säga aldrig. Jag kanske får för mig att byta någon dag, men idag känns det rätt att heta Emil, då får jag heta Emil tills Emil bestämmer sig för att heta något annat.

Du driver en egen sida nämligen www.elqpe.com där du lägger upp filmklipp, musik och berättar om din musik. Vill du berätta mer om sidan?

Sidan är väl egentligen Emil Brikha i ettor och nollor. Allt som jag är, gör och tycker finns där. Där finns även de jag samarbetar mycket med. Nämligen DJ Madwrist, som är min backup när jag uppträder och Skitzophrenic som producerar en del av mina beats. Jag vill att elqpe.com ska vara länken mellan mig och alla dom som gillar det jag gör. Därför är den också personlig.

Vad jag har förstått så har du en ganska annorlunda syn på den svenska hiphopkulturen och du vill inte bli förknippad som hiphopare. Stämmer det och var kommer den inställningen ifrån i så fall?

Nja, den grundar sig väl lite i att jag själv inte får plats i den svenska hiphopen. Jag känner mig inte delaktig i den, jag känner ingen lojalitet eller kärlek till den. Jag känner ingenting för den, därför spelar den ingen roll för mig. Det är väl någon form av hatkärlek antar jag, men den är ganska mycket geografiskt orienterad. Min kärlek till hiphopen handlar om konst, känslor och kreativitet. Alla har ju olika definitioner av hiphop och alla är med i spelet av olika anledningar. Det är väl kanske det jag motsätter mig mest, att det har blivit ett spel. En av de vackraste konstformerna jag någonsin skådat har förvandlats till en industri, placerats i fack med prislappar och säljs ut till den som bjuder högst. Det är inte hiphop för mig, men för många andra och därför vill jag inte förknippas med hiphop.

Din musik är inte alltid så lätt att ta till sig. Särskilt inte för den ”vanliga” musiklyssnaren. Vilken typ av människor tror du lyssnar på din musik?

Tänkare, de som inte nöjer sig med svaren som projiceras framför dom dygnet runt. Modiga människor, folk som bejakar sina känslor, varje aspekt av det känslomässiga spektrat. Intelligenta och mogna människor vill jag påstå. Det är ju ingen musik man dansar till, det är ingen musik man har i bakgrunden medan man dammsuger utan det är: levande ljus, stor kopp varm choklad, mysig filt och härlig sällskapsmusik.

”Emil har höga tankar om sig själv!”

Jag har tankar om mig själv, det är en skillnad. Många går runt helt clueless, ovetande om sig själva, sina begär, sina drömmar och sin egen vilja. De är för upptagna med att utföra andras viljor, leva upp till andras ideal. Är mitt sätt att tänka höga tankar om sig själv så är det ett konstruktivt sätt tänka. Jag tar det bara för vad det är.

Internet betyder väldigt mycket för dagens hiphopkultur och hela musikkulturen för den delen. Vad har Internet betytt för dig och din karriär?

Absolut ingenting, jag har raserat allt som har med mitt namn och Internet att göra. Jag hyser inte längre samma respekt för individerna på andra sidan av tråden, jag struntar fullkomligt i vad dom idioterna säger för jag har kommit till en viktig insikt: Dem är dumma i huvudet. Så min frågeställning blir naturligtvis, vem vill jag imponera på? Ett gäng joltpimplande tonåringar eller vidsynta musikälskare som delar samma passion som jag? Jag gillar bekvämligheten med Internet men jag har tagit ett stort steg från hela den där Internetdealen. För mig handlar det nu mer om att komma ut till ställen, se folk, uppträda för dom, beröra dom. Därefter kan de säga vad de vill, men så länge de sitter hemma vid datorn och pendlar mellan free6.com och whoa.nu så lär jag ta deras ord och åsikter med en nypa salt.

Jag tycker du är lite väl hård. Du hade knappast lyckats på samma vis utan Internet. Jag hade till exempel aldrig fått upp mina ögon för dig om jag inte haft Internet.

Internet för 3 år sen och Internet idag är mycket annorlunda. Idag sitter snubbar som producerat tre beats i Fruityloops och kallar sig själva producenter och vill på fullaste allvar kalla sig duktiga. Kul att dom kör liksom men vad fan hände med ödmjukheten? Man måste lära sig när man ska hålla käft, “plugga” och bli bättre och när man ska komma ut och representera sin grej. Men för att bena ner det lika hårt igen. Jag har inte lyckats, jag trodde jag hade gjort något slags intryck, satt en standard för mitt namn och mina skapelser men jag har insett nu när jag släppt min demo att jag likställs med alla andra som sitter i audioforumen och droppar netbattles och keystyles, och det är en ren förolämpning efter så här många år. Och, självklart, självklart och givetvis så finns det undantag. Jag har knutit många goda kontakter över nätet och fått en hel del fans och bra gensvar från en del, men jag måste när jag pratar om det här, tala om majoriteten och tyvärr så är det så här det ser ut. Men för att svara på din fråga så tror jag inte Internet har så stor betydelse, inte som grund i en karriär, Internet ska användas som ett komplement.

Du producerar den största delen av din musik själv. Du har producerat en låt till Tolvis-Pierres demo. Kommer du att göra flera gästproduktioner inom det närmaste?

Ingen aning faktiskt, jag har inte hört någon intressant artist på mycket länge så inspirationen ligger inte direkt på topp. Jag är ändå mest fokuserad på att få ut de låtarna jag har gjort just nu, och att uppträda med min bror. Det är mina största prioriteringar just nu.

Men vill du inte hjälpa Boyacioglu och Skitzophrenic om de behöver beats?

Boyacioglu har jag ingen kontakt med längre, men jag skulle självklart hjälpa honom om jag kunde och om det behövdes. Samma sak med Skitzophrenic, men Skitzophrenic är kung just nu och producerar grejer åt stora artister så han behöver inte min hjälp. Lillebror har gått och blivit vuxen.

Om vi ska prata lite aktuellt. Du har alldeles nyligen kommit ut med din egenproducerade demo Inner Conflicts. Vill du berätta om det arbetet?

Inner Conflicts är en samling låtar som sträcker sig från glädje och sorg till vemod och ren jävla skräck. Demot består av tolv låtar och det var mest en slump att det blev det antalet för jag siktade på upp mot 20 låtar. Men på grund av att datorn började strula med mig så tröttnade jag helt enkelt och ville bara få ut låtarna, annars skulle det aldrig ha blivit klart. Därför bestämde jag mig för att släppa de låtarna som var klara, för jag vill göra det jag älskar mest, uppträda och utbyta åsikter med andra. Jag har ju hela tiden varit en mp3-förespråkare så jag har gjort de flesta låtarna tillgängliga på min hemsida. Jag utelämnade några spår för jag ville att de som köpte cdn skulle känna att de fick något extra. Annars är det inte så mycket att säga, det är hiphop i berättande form, spoken word-dikter och en massa konstiga oljud som skapar mina inre konflikter och min cd Inner Conflicts.

Du har många intressanta gäster på skivan då tänker jag främst på estradpoeten Daniel Boyacioglu och Johan från Stacs of Stamina som tyvärr är relativt liten i Sverige om man ser på hans karriär utanför Sveriges gränser som i t.ex. Tyskland och USA. Hur kom du i kontakt med de båda?

A) Daniel såg jag för första gången i Göteborg för några år sen. Jag blev så inspirerad av hans uppträdande så jag tog kontakt med honom efteråt och ville bara tacka för inspirationen. Han var nämligen anledningen till att jag tog steget upp på scenen igen. Vi bytte nummer och ungefär i samma veva så flyttade jag till Stockholm. Vi kom väldigt bra överens och han kläckte idén till låten My Room som då skulle vara en låt om vardagen med ens sovrum som utgångspunkt. Sagt och gjort, låten blev klar i ett nafs.

B) Samarbetet med Johan var lite konstigt, för det var ju inte riktigt något samarbete. Madwrist spelade upp en av låtarna från Stacs of Staminas skivor. Jag föll för den direkt och bestämde att vi skulle köra med den på ett uppträdande. Resultatet blev så bra att jag ville ta med den dikten som jag körde till beatet på min demo. Så, ett halvår senare kontaktade jag Johan och bad honom lyssna på låten. Han gillade den och då frågade jag om jag fick använda det på min demo. Dagen efter var låten inspelad. Just nu väntar jag på ett helt nytt beat som Johan skulle fixa till mig, men det är inget vidare bestämt mer än så.

Som du sa tidigare i intervjun så är Skitzophrenic med inom din arbetskrets och han gästar på två låtar på nya skivan. Fast det finns en annan gäst som också är med på hela tre låtar, nämligen Mahan. Vem är det?

Mahan är en iransk tjej från Vällingby. Det hela är en lång historia men den korta versionen är att hon är en kompis till en tjej som skulle provsjunga hos mig. Vi träffades på en picknick. Hon hade med sig en gitarr, så jag bad henne spela och sjunga lite. Hon hann knappt ta tre toner innan jag avbröt henne och bjöd hem henne till studion. Hon kom över en eftermiddag och la sången till alla tre låtar som hon är med på. Vi har snackat om att jag ska co-producera hennes egna låtar men det har inte blivit mer än snack för flickan är lite kär och galen just nu och har inte tid till mycket annat än killen som hon träffar.

Din musik är tydligt inspirerad av spoken word. Tre spår på din nya skiva är till och med betitlade ”spoken word”. Hur fick du upp ögonen och intresset för den här typen av diktning?

Det var inte riktigt så, vi får nog vända på det hela. Jag skrev två av de tre spoken word dikterna innan jag hade en aning om vad det var. Det låter konstigt men det är sant. De skrevs för 4-5 år sen, då hade jag aldrig hört talas om spoken word. Det var inte förrän jag såg Sage Francis i Göteborg för tre år sen som jag hörde det för första gången. Det var ganska komiskt att se att det redan fanns en etablerad genre för det man själv hade sysslat med ett par år. Jag använde det jag hade och tog in influenser från Sage Francis men mest Taylor Mali (www.taylormali.com) och fick fram det som jag på skivan kallar spoken word.

Men hade du tanken om att du skulle lägga dina spoken word dikter till musik för 4-5 år sedan?

Nej, oftast körde jag dom bara acapella. Jag visste bara inte riktigt vad jag skulle göra av dom för de kändes så halvfärdiga. Allt föll liksom på plats när jag fick höra om fenomenet spoken word.

Jag tycker mig kunna höra flera likheter med din stil och Sage Francis på din skiva. Jag läste tidigare en intervju med dig på ”Knaster & Brus” där du sa att du inspirerats mycket av Sage. Är det något du gjort medvetet och är det en artist du lyssnar och inspireras mycket av?

Det är lite av ett missförstånd. Jag blev inspirerad till att börja rappa igen efter att ha hört Sage Francis, innan jag hörde honom hade jag tröttnat på hiphop. Han blåste liv i passionen igen (”oj va gay det låter”). Jag lyssnar inte på musik, så jag tror inte jag har påverkats så mycket faktiskt.

Vadå lyssnar inte på musik?

Precis som jag säger, jag lyssnar inte på musik. Har inte gjort det på kanske 4-5 år nu. Jag köper inga skivor, jag laddar inte ner och lyssnar på mp3.

När jag lyssnar på det tionde spåret på din skiva Disstrack så får jag en känsla av att du inte riktigt gillar hur hiphopen ser ut i dagens Sverige?

Den utrycker nog ganska klart vad jag tycker om hiphop i allmänhet. Det behöver inte vara Sverige men Sverige är ju min verklighet så det blir väl automatiskt så att det handlar om det. Men nej, jag gillar inte kulturen som den har utvecklats.

Kan du berätta vad är det du ogillar så mycket för de som inte har hört låten?

Ytligheten framförallt, jag hatar saker och ting som inte innehåller substans och tyngd. Sen gillar jag inte mode och trender och går man ut idag så handlar det mer om mode och vem man känner än om musiken och trevlig stämning. Om folk bara skulle bejaka sin inre nallebjörn lite mer.

Nu vidare till något helt annat. Kommer vi att kunna se dig live inom det närmaste med din nya skiva eller med annat material?

Det är min förhoppning och mitt syfte med släppet. Jag vill komma ut och spela live, det är det jag älskar och det är det jag vill göra just nu. Så till alla som bokar artister eller någon som känner någon som känner någon som känner någon som bokar artister, boka mig!

Och hur gör man det?

Genom att skicka ett mejl till: ”emil@elqpe.com” där jag svarar inom 24 timmar.

Är det något bolag som hört av sig till dig? Har du någon framtidsvision hur du ska få kontrakt eller liknande?

Jag har faktiskt inte sökt efter något kontrakt. Har aldrig skickat min musik någonstans. Jag har ingen bra insikt i branschen och är mest intresserad av distribution, inte skivbolag. Jag är mycket mån om kontrollen kring det jag gör. Det är antagligen därför jag gör allting själv.

Så skivkontrakt är inget du funderar på och strävar efter?

Nej, absolut inte, har aldrig tänkt tanken faktiskt. Jag vill kunna ha friheten att sluta rappa och sluta skapa på en sekund om jag så önskar. Det handlar mest om friheten, att inte vara bunden till någon och att inte behöva stå till svars för något annat än min egen ekonomi.

Vad har du för mål med din musikkarriär?

Oj, jag vet inte. Mina mål förändras hela tiden. För ett halvår sen hade jag aldrig promotat mitt material så hårt som jag gör nu. Nu vill jag uppträda, jag vill komma ut i landet och i världen. Det enda målet jag kan tänka mig, det enda målet jag någonsin haft sedan jag började var att beröra folk och det är egentligen allt jag vill. Sen hur det sker, det vet jag inte.

Vad tänker du göra i dagsläget utöver att försöka sälja din nuvarande demo?

Jag börjar jobba på Ica på måndag, sedan ska försöka få ordning på min dator, åka till gymmet och bara ha ett enkelt liv med massa kärlek och god mat. Jag planerar inte direkt några stordåd…

Och vad har du planerat musikaliskt?

Jag har inga planer, allt handlar om min demo just nu. men jag hoppas ju på att min bror bjuder med mig på sina spelningar utomlands så vi kan reppa för familjenamnet tillsammans.

Vad sysslar din bror med?

Han producerar detroit-technomusik. Han är signad på ett av världens mest kända bolag inom genren, Transmat.

Här avrundas intervjun med sedvanliga shoutouts, dissar och props.

Kärlek till min familj och alla som stöttar mig, likgiltighet inför allt och alla andra. Tack för intervjun!

Pengar Per ger Gatuslang hela flinglistan!

Som ni säkert har hört när det gäller Penga Per så går det inte att köpa klass. Däremot går det alldeles utmärkt att köpa flingor. Senaste tiden är det många som ringt och mailat Gatuslang för att få reda på mer om Per. Vad han gillar för klädaffärer, om han är singel, vilka drinkar man bör dricka och var man bör hänga. Men det som överlägset allra flest människor har undrat är faktiskt vilka frukostflingor som Penga Per är mest down med. Och många kommer nog få en smärre chock när de inser att varken Rice Crispies eller Loops (en av Mr. Gatuslangs barndomsfavoriter) är med på hans topp 5 frukostflingor.

Här kommer listan. Alla flingorna äts med mjölk. Mellan- eller standardmjölk spelar ingen roll.

1. Kellogg’s Frosties – Det finns inget bättre
2. Müsli – LIDLs Lyx med 50% frukt och nötter
3. Coco Pops
4. Start – Alla smaker fungerar. Även om choklad sticker ut något
4. Kalaspuffar

Missa för allt i världen inte Penga Pers kommande platta helt producerade av Gonza som släpps någon gång efter sommaren.

Gatuslang ger er svaren på livets stora frågor – Del 1

Är ni precis som jag? En person som undrar varför Ken Ring simmade till en brinnande ö? Varför folk kommer ihåg Ayo som tomten i en gran eller varför Petter skulle spetsa din drink med arsenik?

Gatuslang ger er redan svar i podformat. Men ibland också i text. Många kommer säkert ihåg den härliga videon “Vinden har vänt” som var så äkta att man inte visste var man skulle ta vägen. Och vem ville inte dricka öl med Thomas och Ken på Pelikanen på Södermalm? Tyvärr var jag som många andra för unga för att ens komma in på krogen vid den här tiden.

När man ser videon är det ändå en hel del frågor som behöver avhandlas och här kommer några svar som förhoppningsvis hjälper några heads där ute att sova gott om natten.

Vilken gata är det Petter och Rusiak springer på?

Kocksgatan

Vad gör han som stannar med cykeln idag?

Cykelkillen är en helt random dude.

Vem är den bleka killen med mörkt hår och olivgrön jacka?

Den bleka killen heter Gustav Fridlund och kallas också för Gus La Coz och dyker upp i fler av Petters texter.

Vem är det som får glasflaskan i huvudet av tjejen?

Det är Jesper Grunditz. En person som fortfarande arbetar aktivt med svensk hiphop och driver sitt egna bolag GM Promotion med artister som Sebbe Staxxx och Viktor Ax.

Vilket märke är det egentligen på Petters jacka?

Petter har alltid varit en kille som haft koll på mode även om han enligt rykten kanske inte keepsade riktigt lika real som Rusiak gjorde på den här tiden och i början av 90-talet. Men just den här jacken ni ser i videon är faktiskt Thomas Rusiaks jacka och av märket Timberland. Den stals faktiskt samma kväll på Hannas Källare som idag är Pet Sounds Bar. Så om det var Du som stal jackan är det inte för sent att lämna tillbaka den till Thomas så här 15 år senare. Lämna in den till personalen på Judit och Bertil vid Hornstull så tar de hand om den.