Peshi. Foto: Mia Carlsson

Peshi.
Foto: Mia Carlsson

Peshi – Mer än en röst
Först publicerad 28/5-2005 på Svenskunderjord.com
Text och intervju: Pontus Gustavsson

Persia Mansornia har rappat sedan 1996, varit med på diverse tapes och album, varit värd på swedish hiphop award, släppt vinyl-EP på Streetzone, spelat på Hultsfred två gånger och är tillsammans med Sveriges kanske bästa lyricist. Hon är Peshi, en ung självsäker kvinna med stora kvalitéer bakom både mikrofon och penna. Nu är hon här med sin tolvspårssolodebut ”The Work of Art, The Art of Work”, ett album som fått växa fram.

Äntligen Peshi, processen av din debutskiva har nått sitt slut. Är du nöjd med det du åstadkommit?

Jag är skitnöjd med plattan, annars hade jag inte släppt den. Är man en sådan perfektionist som jag är måste allt vara bra och jag är nöjd med allt till hundra procent. Samtidigt är jag otroligt glad över att den släpps på mitt egna bolag, vilket varit en dröm sedan jag var liten. Dessutom har jag haft grymt folk runt omkring mig under arbetet med albumet. Skivan har dröjt ett tag eftersom det har varit jävligt mycket strul med rivna kontrakt och uppstartande av min egna label. Bara den processen har varit väldigt strulig. Först skulle jag släppa skivan på Streetzone, sedan blev det Gallery Music och jag har även varit på möten med BMG. Men jag har haft en fot inom branschen i några år och känner tillräckligt mycket folk för att starta mitt egna bolag. Jag är ett control-freak och jag känner att så länge jag har kontroll över situationen och kan pusha för mitt, kan ingen vara lika hängiven och helhjärtad i min musik som jag själv.

Hur tror du att lyssnarna kommer motta skivan?

Allt handlar om mig, jag skiter egentligen i vad folk har att säga om min musik. Skulle man bry sig om vad folk tycker om min musik hade jag sysslat med musik som placerar sig på topplistan. Jag har fått jävligt bra feedback av de jag respekterar och bryr mig om, vilket är det viktigaste. Sedan om andra inte tycker om min musik går det inte göra någonting åt. Det kommer alltid finns de som diggar och de som inte diggar ens musik.

Vad kan vi förvänta oss av ”The Work of Art, The Art of Work”?

Jag har vetat redan från skisstadiet hur jag har velat ha plattan. Det är inget spretigt album med många producenter, hela skivan är som ett verk i sig. Man måste försöka se skivans helhet och lyssna på den utifrån det samma. Jag gick ihop med producentteamet Flyphonic eftersom jag tycker att de är de bästa i Sverige och de har jag tyckt enda sedan jag hörde Phonetiks EP. Det som har kommit ut från oss tillsammans är helt otroligt grymt. De har känt till min vision och är grymma människor, det är alltid viktigt att ha en god kemi med de man jobbar med.

Skivan har dröjt på sig ett bra tag. Jag antar att det inte var din egna kreativa process som var enda orsaken till att skivan inte kommit för ens nu?

Jag hetsar inte fram kreativitet utan skriver när jag känner för att skriva och alltså inte bara för sakens skull. Jag skriver i princip varje dag och det har fått ta sin tid. Självklart skulle jag kunna sätta mig och göra en skiva på några månader men då finns en stor tendens att det kan bli rätt själlöst och inte så eftertänksamt som det skulle kunna bli.

Jag har rappat sedan 1996 och det dröjde flera år innan jag började jobba på mitt soloalbum. Då hade jag nått en punkt där jag var nöjd med mitt material, innan dess tyckte jag alltid att jag kunde göra det mycket bättre, även fast andra tyckte det jag gjorde var fett redan då. Men till slut nådde jag en punkt där jag tyckte det var skitbra även efter flera månader. Så nu har jag nått den utvecklingen där jag är stolt och nöjd över det jag gör. Nu är varenda spår en stolthet, men självklart utvecklas jag fortfarande och strävar efter att bli bättre. Den dagen jag inte utvecklas längre är det ingen idé att fortsätta.

Din första singel heter ”Hush Hush” som du även valt att släppa som förstasingel tillsammans med en video. Hur kom det sig att du valde den singeln och blev videon som du ville?

Det är en väldigt otippad förstasingel främst eftersom den inte är en traditionell raplåt, jag rappar inte på låten. Jag skulle kunna släppa något annat spår på plattan som är mera rap, men jag är så pass säker på det jag gör att jag kan släppa en singel som ”Hush Hush”. ”Hush Hush” är skriven som en raplåt men jag levererar den på ett annat sätt vilket är intressant, samtidigt är det ingen sånglåt utan någonting mittemellan. Temat på ”Hush Hush” är även det passande eftersom det handlar om hur jag gör min musik och dess mentala träd och skörden som det ger. En viktig del av skivan är att man verkligen måste lyssna på den. Man kan inte bara pumpa den och ha den i bakgrunden, man kan viba till den, men den är samtidigt som en bok, man kan inte bara bläddra igenom den okoncentrerat. Sätter man sig ner och lyssnar på skivan öppnar sig en hel värld.

Du låter väldigt självsäker?

Ja, det är jag väl, men självsäkerheten kommer av att jag har gjort det här så jävla länge. Hade jag varit en osäker tjej som inte vetat vad jag hade velat göra så hade jag väl släppt något hardcore hiphopshit bara för att låta som allt annat, låtit som en jävligt cool snubbe och varit jävligt yo. Jag är så pass självsäker i det jag gör och just därför jag släpper en sång som ”Hush Hush” som första singel. Sen om någon annan har något att säga om det. ”I don´t give a fuck”.

Videon till låten är regisserad av konstnären Magnus Hägner och videon är inspelat av Dach som bland annat har gjort alla Bo Kaspers videos och vunnit grammisar. Det är med andra ord riktigt skickliga killar som hjälpt till med arbetet. Videon är väldigt annorlunda vilket jag ville att den skulle vara. När jag sätter på tvn och tittar på videos så känns 80 % av allt likadant ut och på sista tiden har ofta videon kommit i första hand och musiken i andra hand, där videon blivit representationen. Men egentligen ska det vara tvärtom, alltså att musiken bär upp videon. Folk har blivit för bortskämda med snabba klipp och att saker ska hända hela tiden så att fokusen flyttats från musiken. Så när man ser på min video har vi gjort det på ett sådant sätt att musiken framhävs men samtidigt lekt med färgerna för att få det visuella att klicka.

Jasper Flute är egentligen den enda låten på skivan som släppts tidigare. Men tolv spår varav ett intro och outro kan kanske kännas lite? Samtidigt är det många som släpper överflödiga skivor med 20 spår, 14 gäster och 4 skits där det saknas en helhet. Hur tänker man här?

Folk pushar ut 20-spårsalbum och jag tycker personligen att det är för mycket. Man ger inte låtarna den chansen som man kunnat ge dem ifall det var ett mindre album. Det här är inte den enda plattan jag kommer att göra, så alla plattor jag gör kommer vara som små verk. Jag spelar inte in låtar som jag sedan väljer eller plockar bort, utan jag gör låten specifikt till skivan. Sedan har jag spelat in vid sidan av till andra projekt och då har jag vetat från början vad jag velat med låten. Sedan har jag spelat in till en en remix 12a med fransmännen Dernier Pro och en bunt andra franska emcees och med folk från min egen click som Misto Soon och Enigmatical.

På tal om Misto Soon och Enigmatical, du är även med i det nystartade kollektivet ”Out of the Blue” som är lite av svenskt underground dreamteam och gästar även på kollektivmedlemmen Prosperous nya skiva “Valleyforge”. Vad är din främsta roll där?

Alla vi inom Out of the Blue är starka individualister. Alla har sin säregna prägel på konsten vare sig det är rapparna eller producenterna i crewet. Vi har gjort saker tillsammans förut. Jag och Nadasdi spelade in redan runt 2000, spelade in med Prosperous redan 2001 och har gästat en del på Assimilated-släppen, så att bilda ett crew kom som en ganska naturlig process. Nadasdi och Misto Soon, de är mina dudes och kommer åka med på min turné. Sedan har jag projekt på gång med bland annat Porter. Se även upp för Mistos nästa album där Enigmatical kommer döda på produktionerna.

Du har valt att göra den här skivan utan ett stort gästantal, men du har rap av Nadasdi och gitarrspelande från Josè Gonzales på skivan.

Jag tänkte inte ha någon gäst på skivan alls från början, jag vill inte göra mina första soloplatta med massa gästartister. Jose förtrollade mig efter ”Crosses” så jag var tvungen att hooka med honom så Josè och Flyphonic vävde ihop ”Plucks Music On Its Strings” som är en otroligt fet låt. Jag och Nadasdi har spelat in förut och jag tycker att han är en av de bästa rapparna vi har i Sverige och dessutom vibar vi bra både på låtar och på scen, så självklart vill jag att ge min dudes lite shine. DJ Confuze lägger även cuts på ”Pensativa” som låten heter.

Till skillnad från andra rappare som är tydliga i att betona sitt ursprung som till exempel Medina så lyser inte ditt persiska ursprung igenom. Vad beror det på?

Medina kör sin egen grej och jag tycker de är skitfeta. Bara för att jag är svartskalle så betyder inte det att jag måste betona mitt ursprung så fort jag föder ett alster. Men självklart så har mitt persiska ursprung påverkat mig musikaliskt. Allt från 6/8 rytmerna till det vackra poetiska språk som persiskan verkligen är. Det är inte för inte som jag uttrycker mig på det sätt jag gör. Ett vackert språk målar de bästa bilderna och dikter började jag skriva redan vid tio års ålder.

Du har gästat med svensk rap på Organism 12s skivor och på Helis skiva. Får vi höra dig på svenska någon mer gång?

Första gången jag någonsin skrev något på svenska var till Organism 12s första platta ”Bakom Kulisserna”. Det var mitt första försök på svenska och de enda gångerna jag lagt rap på svenska har varit på Organism 12 och Helis album. De frågade mig och självklart ställer man upp men det är inget jag skulle göra till mitt egna material. Samtidigt har jag samma krav på mig oavsett språk, men svenska är inte mitt första språk när det kommer till rap. Jag känner mig mer bekväm med engelskan, men om jag behöver mer utmaning i framtiden kanske jag släpper något på svenska.

Du spelade på Hultsfred två gånger innan du officiellt hade släppt någon soloskiva. Annars känns det som om din skiva gör sig bättre på en rökig jazzklubb mer än på en stor festival där alla är dräggfulla och skriker.

Det passar på en jazzigklubb och en rökig miljö, det är perfekt för mig. Folk har slitit och dragit i mig jävligt länge. Nu när plattan är klar ska jag självklart ut och spela, och det är skitkul och en del av musiken jag verkligen gillar. Att vara i studion och att spela ute är livet.

Du är nog väldigt trött på allt prat om kvinnor och hiphop men faktumet kvarstår att det är tunt med kvinnliga rappare och hiphopare i dagens Sverige. Hur ska man lyckas locka fler tjejer till hiphopen och är det överhuvudtaget nödvändigt?

Jag förstår att folk vill prata om det eftersom kvinnliga rappare tydligen är ett ovanligt fenomen. Så när de får tag på en kvinna som är aktiv inom kulturen så tycker dom fortfarande att det är skitexotiskt. Varför det är så få kvinnor vet jag inte, jag tror att det hiphopen får fler och fler kvinnor, kulturen är fortfarande relativt ny i Sverige jämfört med USA. Det kommer säkert fler tjejer som rappar men de kommer nog aldrig vara lika många som killar eftersom det är en mansdominerande kultur. För mig känns det som om det är mycket upp till en själv om man ska lyckas eller inte. Vill man någonting väldigt, väldigt mycket får man sträva efter de målen. Vad jag känt av är att killar har en tendens att vara mer målmedvetna. Det kände jag redan vid tidig ålder då jag spelade basket. Jag kommer ihåg att jag ofta tränade på mina vänsterlay-ups men tre år efter att jag börjat spela var det en kille som blev jävligt grym på sina vänsterlay-ups bara efter två månader. Just bara för att han stod under korgen efter varje skoldag och bara nötte och nötte, medan vi tjejer ofta har en tendens att vela ganska mycket. Man måste vara väldigt hängiven till det man vill göra, det tror jag är det viktigaste. Det känns inte alltid som det bara är mannens fel att kvinnan får den roll hon får. För vill du någonting så ”go after it”. Jag släpper en platta på mitt egna bolag, det är ingen som röjt undan vägen för mig utan jag har gjort allting själv sedan första dagen.

Men ändå är hiphopen ganska fördömande mot till exempel homosexuella och även mot kvinnor främst inom mainstreamkulturen men det går att hitta exempel även utanför ”MTV-rappen”. En syn som även lyser igenom den svenska hiphopen där artister som T.R. lagt rader som ”Kvinnan ska vara på två sätt inom hiphopen, på rygg eller på alla fyra.”. Vilket kanske inte talar för sig självt, men tendensen finns där.

Man måste veta att det är stor skillnad mellan hiphop och ”företagshiphop”. 80 % av det du ser på tv har ingenting att göra med hiphopkulturen från första början. Det är bara nakna tjejer och en massa blingbling, juveler och helklädda snubbar som står framför kameran som verkar vara något som mainstreamidioterna vill föra fram. När jag kom i kontakt med hiphopkulturen så var de genom de fyra elementen där många av mina polade var aktiva inom både rap, graffitti, djing och breakdancing. Jag kommer från en annan synvinkel som inte har med dagens mainstreamkultur att göra. Om någon tycker det är fett med sådana saker är det upp dom, men det är inte det som är hiphop för mig. Jag tycker det är sorgligt att dagens unga generation växer upp med mainstreamhiphop på tv och tror att det är det som är hiphop. Sex säljer oavsett om det är hiphop, house eller rockvideos, jag hoppas bara att utvecklingen kommer vända, samtidigt som det är viktigt att upplysa folk. Och jag hoppas folk är smarta nog att inse och inte själva låta sig bli hjärntvättade. För det är mycket upp till en själv som individ vad man vill ta åt sig och inte vill ta åt sig.

Det finns samtidigt mycket kamp underifrån där många lyckats slå sig fram på egen hand som Rhymesayers, Anticon, Def Jux och Living Legends.

Alltså dom är skitstora! Atmosphere och Aesop Rock säljer skitmycket men det är bara att de inte syns i tv rutan och folk måste veta att allt som visas på tv inte är det enda som finns, folk måste börja gräva djupare. Men folk som har koll på musiken och på kulturen, de vet redan allt det där. Det är mest folk som inte har så mycket koll och inte bryr sig eller brinner för musiken som får den bilden. Jag var på popkollo med Marit Bergman där jag hade rapseminarier för unga tjejer med musikintresse, vilket var skitgivande. Jag var där och pratade om de fyra elementen och spelade upp olika sorters hiphop. Och de trodde verkligen att hiphop var det man får se på tv, med massa lättklädda tjejer etcetera. Det viktiga är att få ut ordet och utbilda folk.

Samtidigt finns det artister som Jurassic 5, Dj Format och Ugly Duckling som vill “ta det tillbaka”.

Idag kan man inte bara säga att man gillar hiphop och så är man på samma våglängd bara för att både Du och jag lyssnar på hiphop. Det kan vara någon som lyssnar på Def Jux och någon som lyssnar på G-Unit vilket är en väsentlig skillnad. Man måste också se att hiphopen håller på att dela på sig. Det finns många olika läger, sedan får man väl välja det som passar en bäst.

Många lyssnare väljer att ladda musik och är inte villiga att betala 179:- för en skiva.

Så kan man inte resonera men laddar du ner musiken och tycker om den så måste du stödja den också. Annars har vi ingenting kvar. Det kommer folk att fatta när det är för sent, man måste upplysa människor, stödja kulturen. Den kommer att dö ut garanterat, varför ska folk fortsätta om de inte går runt? Jag har lagt ner så jävla mycket tid och pengar ur egen ficka, självklart vill jag gå runt, om inte kan jag inte göra en andra platta. Det är som om den yngre generationen inte känner till något annat alternativ än att sätta sig på DC++ och ladda ner musiken.

Det ser annars rätt mörkt ut för svensk hiphop. Finns det något hopp?

Vi måste supporta den svensk hiphopen annars dör vår svenska hiphopscen och vår svenska hiphopkultur. Jag kan sitta och säga att folk att inte ladda ner musik men jag tror inte att det hjälper. Men nästa gång ni laddar ner svensk hiphop tänk till två gånger. Det kommer alltid finns folk som laddar ner amerikansk hiphop, men 50 Cent kommer inte att lida lika mycket av det som någon svensk artist. Vi har inte den ekonomiska uppbackningen, inga storföretag som pushar för oss utan vi gör det för att vi brinner för det. Ifall folk fortsätter så här och inte stöttar kommer svenska hiphopen bara dö ut. Så brinner man för hiphopen ska man tänka på vad man gör och supporta den bra musiken vi har i det här landet.

Annars har jag bara kärlek att ge till svensk hiphop, där det finns mycket grymma MCs som kommer upp från underjorden med nya stilar och där många kör sin grej, vilket är tecken på utveckling.

Tagged with:
 

Comments are closed.

Set your Twitter account name in your settings to use the TwitterBar Section.